nocebo

När blir man vuxen?

När mognar man som människa och slutar bete sig äldre än vad man är, just för att man inte behöver det längre? Borde det inte vara nu, här någonstans? I artonårsåldern?

I fall det är så, är det inte många i min umgängeskrets som fattat det än.

And it gets to Me, fan vad jag irriterar mig på det.

Vad är vitsen med att låtsas att man är fjorton bast och säga hora till varandra?

Vad är vitsen med att snacka "inlindad skit" om en (dvs. linda in orden så gott det går, och snacka skit om en till en annan, när man sitter helt levande och vaken bredvid.)

Detta slutade bita på mig när jag var just, fjorton. Jag blir inte sårad längre, varför skulle jag?

Jag blir inte sur längre, varför skulle jag? Linda in så mycket skit ni vill, jag bryr mig inte. Jag tycker ändå inte om er och de verkar ni veta redan. Och jag vet att det är därför ni håller på som ni gör. Ärligt talat så tycker jag faktiskt att det är gulligt, att ni tycker om mig så mycket, ser upp till mig som ni verkar göra. Annars hade ni väl inte gjort allt detta för att få min uppmärksamhet och beröm. Men, sorry guys, jag tänker inte längre sitta där och låtsasskratta åt era torra skämt och snack om vad ni gjorde förra helgen. Varför skulle jag? Det är ju inte precis så att det är någon över huvud taget som bryr sig.

Jag är uppfostrad till att ta ansvar, ansvara för mina handlingar. Jag är uppfostrad till att kunna se en möjlighet i att lösa ett problem. Jag har blivit uppfostrad till att vara en god, snäll människa som bryr sig om andra och att värna om mina vänner.

Ni har inte blivit uppfostrade över huvud taget.

Som de kanske flesta förstått, är denna text riktad till någon speciell. Flera speciella faktiskt. Eller, ett par i alla fall.

Men eftersom de här människorna inte är i det mest mogna stadiet,  i varken hjärnan eller någon annanstans heller för den delen, så är jag rädd att de inte kommer förstå detta.

Fast fatta kommer de ju, de vet vilka det handlar om.

Men frågan är vad de kommer att säga?

Kommer jag få höra "är du helt jävla dum i huvudet eller jävla hora du fattar ju ingenting själv du är inget värd för du är dum i huvudet jävla fitta"

Får jag höra det, eller ens en blick som antyder det, tänker jag skratta för mig själv.

För jag är snart vuxen, jag ska snart börja ta hand om mig själv. Jag ska snart bilda mig ett eget liv. Jag ska hitta en bra vidareutbildning, jag ska skaffa arbete, jag ska tjäna pengar, jag ska köpa ett hus, jag kanske till och med gifter mig en dag och skaffar barn, Golden retriever, Volvo och radhus. Vem vet? Varför skulle jag oroa mig om vad ni tycker om mig? Jag har så mycket annat att tänka på, faktiskt.

Jag tänker i alla fall inte vara stuck i ett "hon är så ful hon borde dö för hon är så ful hoppas hennes mamma dör i cancer"-beteende.

Det är ju förfan bara löjligt.

Jag tycker synd om er.