nocebo

från vänster; jag, Juppä och Saww
vi tre, femton år.

That's right, idag är det premiär för Ängen!
Vårt alldeles egna (nåja) paradis.

Igår satt jag och kollade på en himla massa bilder från vårt nionde år i grundskolan.
Och min gud, så jag saknar det året. Det fanns inte en dag som inte färgades av harmoni och glädje.
När man var femton år var man fylld med livsglädje.
Det största bekymret man hade den ständiga veligheten fram och tillbaka, veligheten om vad man skulle läsa på gymnasiet.
Men det gick ju bra, det också.
När man var femton så flöt man.

När vi hittade vår fridfulla äng, där längst upp, lite snett bakom en kulle, fast ändå längst upp, var det vår.
Vi lyssnade på Mando Diao och åt chips vi köpt på konsum.
Gräset kliade men det gjorde ingenting.
Vi var femton år och bekymmersfria
I dag är det dags igen.